På gymnasiet hade jag en helt fantastisk lärare i Tandvård. Hon var inhyrd från någon annan skola och kom med sin flygvärdinneväska en gång i veckan. För att bilda oss i tand- och munhålehälsa.
Och hon var väl okej, den här kvinnan. En helt vanlig och hyfsat snygg typ 30-åring (vilket kändes sjuuuuukt gammalt då - nu säger jag ingenting). Allt hade varit frid och fröjd, och kanske hade jag kunnat lära mig ett och annat i den här kursen. OM det inte hade varit för det faktum att den här människan konstant talade om sig själv i tredje person. Hur märkligt, och störande är inte det.
Det kunde låta såhär;
Jaha, hörrni, nu är Catherine här. Hoppsan, hoppsan Catherine är visst lite sen idag. Jaha, men om du tar och kommer fram till Catherine en stund. Nu ska vi se, den har Catherine visst lagt här borta. Och var Catherine nu gjort av sin lilla bärbara munhåla.
Osv. I all oändlighet. Vi höll räkningen på hur många gånger hon använde sitt eget namn under en lektion. Detta upptog, åtminstone min, uppmärksamhet så till den milda grad att jag inte hade någon möjlighet att hinna lära mig något om gingiva och gingivit. Kuspar och fissurer. Nu kan jag inte ens med säkerhet säga att dettta är verkliga ord - jag kanske bara hittar på såhär i efterhand.
Men så hade jag heller aldrig någon önskan om att bli tandsköterska. Min sinnebild av dessa är att de ska vara svala, vackra, blonda kvinnor. Med perfekt hy och pianofingrar. I didn't fit the profile, så att säga.
Dessutom. Rota runt efter snusk i folks munnar. Jag kan tänka mig trevligare grejer. Det där lämnade jag till Catherine och gänget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar