Klockan är elva. Vi ska upp senast halv fyra. Mina barn är fortfarande vakna. Två seriösa fall av resfeber. De ska få flyga för första gången och det är väldigt stort och spännande.
Jag är själv inte vansinnigt förtjust i själva flygupplevelsen. Jag är inte rädd men inte heller direkt oberörd. Det är skönt att ha Milla med sig, det vet jag av erfarenhet. Hennes rädsla krävde det mesta av bådas vår fokus och jag glömde helt bort mitt eget obehag. Hon kramade min hand så som jag inbillar mig att kvinnor gör under kritiska skeden vid förlossningar. Ett beteende jag heller aldrig förstått för övrigt. Jag är ingen handkramare. Jag är en du-får-gärna-stå-en-bit-ifrånare.
Det enda, i stort sett, som sätter lite dålig stämning på den här resan är svininfluensan. Jag skulle önska att de feta skrämselrubrikerna och internationella larmen låg en liten bit längre ner på aftonbladets sida just den här veckan. Jag har aldrig varit vaccinhetsig på minsta sätt, varken när det gäller mig själv eller mina barn, men nu skulle jag gärna kunna ta en dunk. Skjuta i mig, och resten av gänget, en skvätt var.
Men jag är fortfarande vid gott mod. Jag vill tro att de skulle kunna bota mig om jag trillade dit på lite svinis. Även om jag är både ung och vid god hälsa. Så som alla som har dött av den här sjukdomen verkar ha varit.
Lömsk jävla sjukdom det där. Slår den ut gamla och sjuka, veklingar över huvud taget? Näpp. Unga och friska tar den kål på. Alla som är stridsföra. Men det är bara min konspirationsteori.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar