Idag har Fredrik bloggat om det olämpliga i att amma ståendes och helt offentligt. Jag går inte in mer på det, alla har sin egen åsikt i ämnet, och hälften av oss känner till att få saker kan kännas så angeläget som att mata ett spädbarn. Även om det innebär att man måste langa fram tuttarna i högst olägliga situationer.
Men hur som helst. Ammat stående har jag faktiskt bara gjort en gång och det kommer jag osökt att tänka på nu. För jag stod vid spisen och stekte pannkakor till Olivia och Emilia. Och ammade en helt galen Gustav. Och jag typ grinade och kände mig ensammast i hela världen. Jag vet inte...hormoner kallas det visst?
Vi brukar snacka om att vi tävlar i SM i att tycka synd om sig själv. I den där stunden hade jag bucklan i min hand.
Om jag hade haft en ledig hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar