Däremot, och det ger jag absolut mamman i det föregående inlägget, känner man sig sällan så maktlös som när man är i behov av en ambulans och förvägras den. Och jag förstår att det är en fine line att vistas på ur SOS Alarms perspektiv, och hur fantastiskt ofta de lär få samtal ifrån människor som absoult inte behöver deras hjälp. På riktigt.
Men när man verkligen gör det, och inte får den, då är man fan inte stor på jorden.
Det är på pricken, så när som på en vecka, två år sedan Zeb ringde mig i gryningen. Och grät och berättade alldeles osammanhängande att Mattias var medvetslös. Att han kollapsat på festen i Troxhammar där de var. Han hade mått dåligt hela kvällen, inte kunnat dricka alls och till sist rasat ihop i en trappa och nu kunde man inte få kontakt med honom.
Jag sa naturligtvis att de måste ringa efter ambulans och Zeb svarar att det hade de redan gjort, flera gånger, men att de inte skulle få någon. De var för fulla.
Först fick jag ett psykbryt. Sen ringde jag själv 112. En oerhört dryg kvinna tog emot mitt samtal. Säkert är hon fantastiskt trevlig i sitt övriga liv, men mot mig och mitt ärende var hon nåt så vansinnigt och motbjudande dryg. Hon förklarade för mig, och det kommer jag aldrig att glömma, att; "DU, vi HÖR hur de här killarna låter. De som ringer. De är jävligt fulla och det åker vi inte på. Det här handlar om en kille som supit ner sig och det är inte vårt ansvar. Han vaknar upp så småningom."
Och jag blev arg och ledsen och nåt så galet jävla upprörd som man bara blir när man tror att en av ens viktigaste människor ligger och är halvdöd någonstans. Och inte får någon hjälp. Så jag försökte tala om för SOS-damen att hon kunde skita fullständigt i dom som var fulla på den där festen. Och bara skicka dit en ambulans för att hämta den av dom som inte var det. Han som var sjuk. Som var min bror.
Då frågade hon var jag befann mig nånstans. Jag sa att jag var hemma hos mig. Då utstötte hon något vidrigt översittarfnysljud och sa att i så fall var jag över huvudtaget inte i stånd att uttala mig om min brors tillstånd. Klick.
Jag fick ett totalt frispel i det här läget. Ringde och väckte upp Moncia, mina systrars mamma, och hon fick köra mig till Troxhammar. Jag hann först fram till Mattias, men strax efter kom faktiskt en ambulans. Någon av alla som ringde hade nått fram till en vettig själ på SOS Alarm. Och Mattias, jag hoppas att det är okej att jag skriver om det här. Jag följde med honom in till S:t Görans sjukhus. Hela vägen och under tiden på akuten blev han behandlad och bemött som en missbrukare. Innan han ens vaknat till liv igen fick han en föreläsning om alkohol och dess påverkan på kroppen, innan de kollat hans promillehalt. I överrapporteringen mellan natt- och dagpersonal, som man håller för öppna dörrar tydligen, blev han refererad till som "partykillen". Ett pris han fick betala kanske, för att vara en ung tatuerad och piercad kille som råkat ut för något väldigt otrevligt på just en fest.
Sedan skickade de honom till...beroendeenheten. Dit man skickar fyllon och knarkare. Och det här finns på listan över de absolut värsta sakerna jag varit med om. Det var rent vidrigt.
Men det var först där som han blev uppfångad av en riktig läkare. Som såg honom på riktigt. Som bad om ursäkt och sa att han inte skulle vara där.
Som sedan remitterade honom till en hjärtläkare. Eftersom det var därifrån hans bekymmer härrörde. Från hjärtat.
Jag var arg över det här under lång, lång tid. Vet ni vad jag borde ha gjort?
Kvällstidningsminen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar