Jag läser Läckberg i solen. Och det kan ju verka dumt, att jag inte slutar med det, eftesom jag är känd för att klaga rätt hårt på hennes böcker. Men det är lite det som är grejen. Jag gillar att gnälla på hennes författarskap men jag vill ju inte göra det helt utan belägg. Det vore ju ett helt fruktansvärt beteende.
Så jag läser böckerna vartefter de kommer ut. För att kolla att jag fortfarande har rätt. Och det har jag i stort sett.
Nu har jag inte stenkoll på hur många böcker hon lyckats få ut om sitt deckarpar Polis-Patrik och sitt eget alter ego, författar-Erica. Eller average Joe och plain Jane. De är ju så slätstrukna de här två hittepåfigurerna. Jag kan känna mina gråa hår växa när jag läser om hur de här två...gör en sallad. Packar ur konsumpåsen, eller har en mysig kväll i soffan. Det är så vansinnigt rekordeligt och tillrättalagt att jag inte kan låta bli att önska...
Att Patrik skulle plocka upp en tjackhora på gatan där i Tanumshede (om vi nu för argumentationens skull låtsas att det fanns sådana där - de har förmodligen inte ens jaywalkers) plockar hem henne till häktet och väl där får han såna vansinniga problem med att motstå sina köttsliga lustar gällande den här nedgångna bruden och i blint raseri över detta slår han ihjäl henne med sina bara händer. Sen styckar han henne med kniven de annars använder där på polisstationen till att skiva sina vetelängder i det mysiga lilla fikarummet. Och när hon är packad i konsumpåsarna han egentligen haft sina matvaror i gräver han ner dessa i en myr i den lilla stadens utkant. Efter detta dåd tar han V70'n hem till förortsvillan bara för att finna att prudentliga lilla Erica har pundat ur totalt och i sin desperation efter att bli hög har hon tagit en överdos av bantningspillren hon konstant knaprat efter den sista graviditeten och ligger utslagen och nerspydd på köksgolvet. Och i detta oövervakade ögonblick har något av alla deras barn, i ren hungersnöd, satt i sig hundens mat och så fruktansvärt olyckligt satt en av dessa hundmatskulor i halsen och kvävts till döds.
Det är med dessa demoner, dessa plågsamt sanna mardrömmar och totalt självutplånande skuld vårt deckarpar måste försöka leva vidare sen.
Sen tänker jag att, nej...det är ju Dennis Lehane som skriver så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar