Igår fyllde Elvira fem år. Och även om en del av gästerna varit här under dagen, när jag jobbade, och Johan och Olivia hade ordnat nästan allt till kvällen, så blev det lite sådär rörigt. Som kalas hos oss ofta blir.
Elvira väckte mig imorse och sa, lite sådär förtvivlat; Mamma! Jag fick ingen tårta igår!
Och det var tyvärr helt riktigt. En liten törn för samvetet, men jag skyller allt på den där hunden. Hunden Lexie som hon önskat sig så hårt. En fantastisk leksakshund som kan sjunga, prata, berätta roliga historier och lyda en massa kommandon. När mamma och Göran kom med det paketet, då upphörde vi andra, och även födelsedagsfikat, att existera. Elvira, hennes syskon och kusiner försvann iväg med den in i hennes rum och sen såg vi dom knappt nåt mer under kalaset.
Men! Som tur är finns det en hel tårta kvar. Och den ska jag sätta lite nya ljus i nu och låta Elvira göra om just det momentet i lugn och ro.
Och den där hunden, för övrigt. Igår var den superfestlig. Idag vill jag skjuta den i huvudet. Alla barnen går runt och skriker order åt den. Och hunden svarar; Jag hör inte vad du säger. Säg det igen.
Och det gör dom. Igen och igen och igen och igen och igen. Och igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar