LÅÅÅÅÅÅNGT

Alltså, det här med kryssningsbåtar. Hela fenomenet. Det går ju att skriva avhandlingar i oändlighet. Men det mest anmärkningsvärda, enligt mig, är att det är som om tiden stått still ombord de här skeppen, sen... ja, jag vet inte... -88-90? Som om Ålands Hav vore lite av ett sorts twilight zone och de som vistas där, mer frekvent än andra, berörs inte av tidens tand.
Vi stod som nummer två i kön ombord på båten. Näst efter ett par som tydligen följde ett av de heta dansbanden som skulle spela. Vet inte om just detta hade nåt att göra med det faktum att de inte hade bytt kläder eller frisyr, eller för den delen skött sin övriga hygien över huvud taget, sen, jag gissar fritt ur luften, 1982. När vi stod där frågade Gustav; Mamma, är vi semestersvenskar? Jag höll hans lilla förväntansfulla hand i min och förklarade att, Nej, min son. Vi är inte semestersvenskar. Det här är en bara en klassisk, trashig svensson-weekend.
Vet inte om han blev så mycket klokare av det men jag tycker att raka och ärliga svar är det enda rätta när man ska introducera sina barn i såna här sammanhang.

Och vi gjorde naturligtvis allt det klassiska. Stökig buffé vid långbord där man skålar tafatt med folk från Dalarna (tror för övrigt att mer än halva detta landskaps befolkning bussats till just den här avgången. Inget stort fel i det), äter halvhjärtad mat och försöker sig på tappkransvinet. Men nej, inte ens jag fixar det.
Sen en tur i taxfreen, där ungarna blev helt bananas. Och kanske lite vi oxå. För det är roligt att handla, även om det inte alls är så billigt längre.
Och efter det - raka spåret till dansbandsdansgolvet. För att njuta av showen, så att säga. Och inte den på scenen då utan på golvet. That's entertainment, right there. Titta på folk, I tell ya, det är ett underskattat nöje. Särskilt på ett sånt hr ställe. Man får se saker som man inte tror är sanna. Sådär så man måste typ gnugga sig i ögonen och lite skeptiskt se sig omkring för att kolla att det liksom inte är ett skämt.

Det var oxå här det visade sig att min familj var så mycket tröttare än jag själv var. De ville gå och sova. Och vem var jag att stå i vägen för detta? Så jag nattade min lilla familj. För att sedan återvända, solo, till min utsiktspost på dansgolvets first row.
Inte för att dansa, naturligtvis. För det gör jag inte. Utan för att lyssna på de två jätteroligt pinsamma banden som spelade. Och titta på muppar.
Och nu funderar jag på om jag ska dela med mig av historien som utspelar sig härnäst. Jag kan faktiskt inte låta bli. Men utav hänsyn, och lite-lite rädsla, väljer jag att fingerar namnen. Vis av erfarenhet.
Innan Johan och barnen gick och la sig hade vi fått sällskap vid vårt bord av två gubbar. Jag gissar 45-50-ish. Väldigt kostymiga. Very stylish. De dansade en del. Spanade ännu mer och jag hörde mer än en gång uttrycket "halva inne" och tyckte att detta var väldigt roligt. Underhållande, på sitt tragiska lilla vis.
Så när jag återvände efter nattningen var det min tur att fråga "ursäkta är det ledigt här?" och det tyckte de var så rart, och vad fantastiskt kul att jag fick vara ute själv utan familjen osv. Den ene av de två dansade väldigt mycket och jag kom mig att samtala då med den andre. Dock gjorde jag klart från början att jag inte, under några omständigheter, skulle dansa. Jag tittar bara, sa jag, och sedan lade min knivskarpa och bacardiblöta hjärna till att jag skrev på ett frilansprojket om kryssningsfenomenet och att jag faktiskt lyssnat lite på deras konversation och var road osv. Denna men, vi kallar honom Tom, skulle ju då ha kunnat hålla käften och dansa vidare med nåt av sina span. Men icke. Han blev istället väldigt pratsam.
Jeez, det här inlägget blir flera mil. Ingen har nog läst såhär långt. Men det var sjukt kul när han, efter att dragit storyn om sin egna juristfirma och skilsmässa och raggningstricks och blablabla, pekade på sin kompis på dansgolvet. Det där är Göran, sa han. Han jobbar på Interpol. Sen pekade han på en kvinna vid ett av borden. Och det där är Görans ölskarinna. Hon är här med sin polare.
Jag fick höra en fantastisk historia, jag bespar er detaljerna, men jag skulle kunna skriva en bok om Interpol-Göran och hans trassliga kärleksaffärer. Hans vän var en frikostig berättare. Märkligt kan man tycka, då jag var helt ärlig om att jag skulle skriva om det. Men det är väl som det är med män. De är nöjda så länge de får prata och nån ser ut som de (hon) lyssnar.
Han sa sig vara en utmärkt människokännare, denna Tom. När jag sa vad jag hette gjorde han en profil utifrån bara detta. Du är född runt 1980, du är äldsta barnet och jag tror att du har en bror. Creepy. Han var inte helt tappad och en väldigt intressant konversatör. Faktiskt.
Jag hoppas att han fick ligga sen. Jag lämnade honom lite hastigt efter att vi tokbankat på Göran och älskarinnans hyttdörr när de var nere på ett av sina "toalettbesök". Var inte så sugen på att möta Interpol-Görans förmodade vrede av att bli avbruten mitt i akten.

Men intressant var det. Jodå.