Längesen jag skrev nåt om countrysveriges finaste. Man ska inte gå till personangrepp sägs det. Och jag försöker oftast behärska mig. Men två personer faller utanför de ramarna. Per Gessle. Och... Jill Johnsson.
Jag vill inte tala om hennes person så mycket som om hennes senaste skiva. Jill hon reser till Nashville. Hon inspireras där, bättre än nån annanstans. Det kan man ju tänka sig. Hon skriver där och spelar kanske till och med in där. Precis som Calaisa och Abalone. Det är som att det inte går att spela countrymusik på någon annan plats än dess hemvist.
Nåväl. Jill, den pajasen. Hon har döpt sin senaste skiva till Baby Blue Paper. Fair enough. Men där bakom finns en historia. Om hur hon fått ett brev. Från en liten flicka. Som var cancersjuk. Och lyssnade på Jills låtar. Det hela var mycket rörande. Hon hade skrivit själv. På ett ljusblått pappersark.
Och jag är ju inte dum. Eller mer än nödvändigt okänslig. Jag fattar ju vad Jill Johnsson vill åstadkomma här. Hon vill vara Dolly. Emmylou Harris. Faith Hill. Eller någon, vem som helst, av de amerikanska countrysystrarna. Som faktiskt lyckas pulla off såna här grejer. De som kan ta en hjärtskärande liten sjukdomshistoria, förvandla den till ett musiksatt treminutersdrama. Skapa en nationsrörelse, en fond, en insamling, en gala. En. Äkta. Känsla.
Låt mig ge er några exempel. Som man grinar av på riktigt.
Rascal Flatts sjunger om cancersjuk flicka i Skin så att det känns (it would be a mistake - for someone to take - a girl with no hair to the prom - boo-frickin'-hoo, jag lovar)
Martina McBride God's Will handlar mer om en liten pojke som heter Will och har benskenor än om guds vilja. Han dör, need I say more.
Reba - och här har jag svårt att välja men youtube hjälper mig. För det finns ingen bra video till She thinks his name was John. Som handlar om aids. Om att man kan dö av ett one night stand. Känn på den. Istället länkar jag till ett fint framträdande med If I had only known skriven om vad Reba McEntire själv beskriver som sitt livs darkest hour, då hon förlorade nio goda vänner bestående av bandmedlemmar och manager i en flygolycka. Litet flyplan vs. bergvägg. Fruktansvärt kapitel i hennes självbiografi. Tragisk låt. Äkta känsla.
Och om jag kunde skulle jag oxå länka till The Change med Garth Brooks men den låten verkar inte finnas tillgänglig. Annat än i karaokeversioner och det betackar jag mig. Galet stark låt och dito video med klipp från Oklahoma-bombningen -94 (var det väl?) Med gråtande polismän och ett sönderbombat dagis. Not a dry eye in the house.
Vet inte om jag förstår själv vart jag vill komma med detta. Mer än att Jills babyblåa brevpapper känns lite som ett hån. Som ett tafatt försök att göra nåt som inte funkar i det här landet. Det faller platt. För när det gäller sentimantalitet. Och att göra sig en hacka på andra människors olycka, då står vi oss slätt mot det stora landet i väst. Och det här är deras musikgenre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar