Men den här karln. Han fyller sina arenor, som sig bör. Kolla på den arrogante jävlen. Hur kan en sådan man vara helt likgiltig inför all form av kärlek och sexualitet? Vilket slöseri.
Skivan har fått lite blandad kritik. Vissa är besvikna, andra liknöjda. Men han levererar.
Life is nothing much to lose. Han är precis sig själv. Jag har inte lyssnat tillräcligt mycket för att inte tycka bäst om första singeln. I'm throwing my arms around Paris (because only stone and steel accept my love).
Men som jag ser fram emot konserten i juni. För som alltid tror man att det är sista skivan. Sista turnén. Han är ju inte purung. Men het. På ett farbrorigt kinda sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar