Jag tänker inte på nån särskild nu. Inte alls. Men jag måste bara få säga, att jag hoppas att jag aldrig kommer skilja mig från min man. Men man kan aldrig säga aldrig. Det vet man ju. (Lika lite som man kan säga "alla").
Men oavsett vad som händer i en avlägsen framtid så hoppas jag, av hela mitt hjärta och själ, att jag aldrig blir så full av mig själv, av vad som bäst gynnar mig och av prestige, att jag förbiser vad som är bäst för mina barn. Att jag på något vis skulle börja fatta hetsiga, och fullkomligt vansinniga, impulsbeslut. För att vara jävlig. Och kortsiktig. På så vis sätta fast mina barn i nåt sorts korkat klet där emellan.
För vad vore det. Mer än idioti. Jag önskar mig den insikten, skulle det komma att bli aktuellt.
Och fixar jag inte det. Om det liksom skulle märkas att jag börjar glida mot sinnesrubbad. Då har ni alla tillåtelse att slå mig på käften. Eller jag vet inte, i bakhuvdet kanske. Nånstans där det hjälper.
Det var dagens kaka, det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar