Bowlingen var svinkul. Olivia och Emilia var superduktiga. Gustav och Elvira kickade ass med sina staket och jag sög stenhårt. Men vi var, i en timme, en sån där fin familj som pussades och highfajvade varandra efter både bra och dåliga prestationer. Jävligt coolt.
Och Elvira... hon är liksom bra på allt hon prövar på. Och hon är totalt orädd. Det finns inget som kan få henne att backa. Om jag inte varit med själv när hon föddes skulle jag tvivla på att det var min unge. För hon är SÅ motsatsen till allt jag var när jag var liten. Jag bara grinade och surade och var ett litet jävla helvete att ha att göra med i sammanhang som på nåt vis var utmanande. Sen blev jag heller aldrig riktigt bra på nånting.
Känn på den självinsikten. Truth hurts.
En liten stund var jag bra på att rida. Tills jag ramlade av så in i helvete. Och hoppade aldrig upp igen. Det är vad... 16 år sen. Men det är oxå den händelsen som gör att jag sitter här nu och har sjukt ont i axeln som har svingat klot ikväll. För den sitter fortfarande inte fast. Men idag gav jag i alla fall inte upp. Även om jag kom sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar