I och med detta kommer jag helt osökt att tänka på det där studiebesöket jag, Carro, Mia och Kimbratt gjorde hos Livets Ord i Uppsala. På högstadiet. Det är fan något av det sjukaste jag gjort i hela mitt liv. För det var ju inget studiebesök på så vis att vi bokat oss på nån sorts rundtur. Näpp. Det var ett helt galet amatörmässigt undercoverjobb. På en av deras gudstjänster.
Pappa körde dit oss. Och jag vet inte riktigt vad vi hade tänkt eller väntat oss. Men jag minns hur nervösa vi var när vi stod på toaltten innan och riggade oss med våra dolda mikrofoner och kameror. Vi tänkte väl ligga lite lågt. Hålla oss i bakgrunden. Betrakta utan att störa.
Tjena. Det var ju inte kyrkans barntimmar vi gästade direkt. Vi satte oss av nån anledning ganska långt fram, minns inte om vi blev placerade, men innan de drog igång frågade snubben med micken på scen om det fanns några i publikhavet som var där för första gången. Så jävla smart av dom. Och det var ju inga kaxiga fyra armar som åkte upp i luften direkt. Och de här människorna. Varenda galen en av dom stirrade på oss. Och log crazy grins och nickade i samförstånd. Fyra till. Som äntligen har fattat.
Och under resten av väcklesemötet stod det en hel rad med kostymklädda nissar på scen, bredvid Ekman himself (jorå, vi hade tur och prickade just hans predikan) och stenglodde på oss. Studerade våra every moves. Därför FATTAR jag inte hur vi kom ut därifrån med så mycket material. I form av ljudinspelningar och foton. Det var ju liksom ingen spionkamera vi hade. Utan en stor jävla klump från skolan. Men grejen var, att när de här människorna hamnade i trans. Och började tala i tungor. Och kasta sig på golvet och grejer. Då hade de inte så stor koll på vad vi vettskrämda religionstuderande gjorde.
Det var galet. Fruktansvärt obehagligt. Och lite coolt.
Efteråt ville vi bara springa ut därifrån. Hoppa in i pappas gamla volvo, säga åt honom att köra järnet och aldrig se tillbaks. Men kostympanelen höll oss kvar. De ville veta vad vi tyckt. De ville veta att vi skulle komma tillbaka.
Det gjorde vi aldrig. Men deras trallvänliga sånger sitter som berget. Och om Kimbratt var här nu skulle hon stämma in i texten som de fullkomligt brände in i våra hjärnor.
Jesus mitt hjärta flödar över
Jag älskar dig för du är underbar
Jesus du är skönast utav alla
Du är min frälsare, mitt liv
Du är mitt allt
Så funderar jag på om jag ska skriva Livets Ord femtio gånger här. Så att den som googlar det hamnar här. Sen tänker jag att nej... det är nog bäst att låta bli. Ska nog även vänta lite med att släppa på kommentarsfunktionen. Bränna av allt krut, så att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar