Jag brukar tycka att det är ganska skönt att gå den där, än så länge, mörka vägen till Svanhagen om kvällarna. För jag tänker att jag är hyfsat anonym när jag går där, svartklädd och endast sporadiskt belyst av nån ensam stackars gatlykta.
Tänker att det är en skön grej. Att jag känner igen en del av bilarna som susar förbi men att ingen känner igen mig.
Detta har jag tänkt. Tills det börjar trilla in uppmuntrande sms från bekanta som åker förbi. Och vid nåt tillfälle körde mamma och Göran förbi mig. Då ringde jag upp. Lite käckt sådär och sa hej-hej, ni åkte just förbi mig!
Ja, vi vet, sa hon. Göran (för övrigt med knapp ledsyn) kände igen dig på jättelångt håll!
Man kunde tydligen se på "stilen" sa de. Att det var jag.
Och det vet ju alla. Att "stil" är inget annat än en vänlig omskrivning av "huge ass".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar