Jag lyssnade på P3-dokumentären igår (låter det inte lite-lite som att jag verkligen borde skaffa mig en hobby?). Den handlade om Tjörnbro-katastrofen som inträffade 1980. Någon gång under mellanstadiet höll jag ett föredrag (vilket vår synnerligen stränge magister tvingade oss att göra en gång per termin) om stora händelser under året 1980 som var det år då vi alla i klassen var födda. Just denna brokatatsrof är det enda jag minns så här ett antal år senare.
Fantastiskt otäck bit av historia att lyssna på. Tänkte på hur mycket svårare det måste vara att göra dokumentär för radio än för tv. Om man ska vara med och tävla. Jag blev helt tagen av att lyssna igår. Hur lotsen berättade att han inte kunde göra annat, då rodret slutat fungera, än att ta skydd då fartyget Star Clipper körde in i en av bropelarna och ett stort stycke av själv bron föll ner på båten. En mörk och dimmig natt, naturligtvis. Och sen var de tvungna att ligga där och se bil efter bil från Tjörnsidan köra rakt ut i tomma intet och störta fyrtio meter ner i det svarta vattnet.
Skandalen låg i att a) en bro byggts som inte tålde några direkta påfrestningar från sidan och b) att det tog nästan en timme innan vägen spärrades av från Tjörn vilket resulterade i att sex personbilar och en lastbil hann köra över kanten och åtta män förlorade livet.
Slående hur polismannen som ensam satt i jourtelefonen den natten än i denna dag, trettio år senare, faktiskt snyftar när han i radio berättar om hur han skickade ut anrop efter anrop till den polisbil han skickat till platsen. När han inte fick något svar trodde han ju naturligtvis att även de störtat mot sin död i havet. I själva verket, skulle det visa sig ett par minuter senare, hade denna polisbil bara befunnit sig i en tunnel och inte kunnat svara. De var vid liv och hade hälsan. Ändå är det kanske just det ögonblicket av fruktansvärd ovisshet som satt allra största prägel på konstaplen på den lilla polisstationens sambandscentral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar