Igår följde jag med mamma till morfar som ligger på intensiven på KS. Det var svårt att se honom. Oerhört ledsamt. Samtidigt som man naturligtvis är glad och tacksam för att de håller honom hög på morfin och på gränsen till nedsövd.
Ingen ska behöva ha ont eller vara rädd i det läget han befinner sig nu. Han har klarat sig genom så mycket förut, och jag är absolut inte den som inte hoppas. Men det ser inget vidare ut.
Så, ja... jag är ledsen.
Men fina, fina syrror där på CIVA. En sådan skulle man vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar