När jag sitter sådär på en föreläsning om barn och hanterandet av dessa, (även om sensmoralen just denna kväll var att vi skulle inte hantera våra barn utan relatera till dem) finner jag mig själv funderandes på, på vilket sätt jag är dum.
Är jag dum på så vis att jag inte förstår att jag är behov av den här kloke farbrorns tips och råd. Eller är jag dum, försmädlig rent av, för att jag tycker att det han säger är rena självklarheter. Stencil 1A i föräldraskap, så att säga.
Jag vill på intet sätt slå mig för bröstet och påstå att jag har nailat det här med att vara förälder. Absolut inte. Det hänger inga plaketter på mina väggar, jag har ännu aldrig vunnit pris som Årets Mamma.
Men jag känner heller inte igen mig någonstans i alla de här små exemplen han drar. Och jag är inte dum, jag fattar ju att det är hitte-på-historior. Han drar saker till sin gräns, för att vi ska fatta. Men ändå är det så långt ifrån den verklighet jag, och de föräldrar jag har närmast runt mig, känner igen.
Jag tror, och har alltid sagt, att man kommer allra längst i det här med föräldraskap av olika slag med helt vanligt sunt förnuft. Besitter man tillräckligt av den varan kommer man aldrig hamna i en situation där hela familjen måste lägga sig klockan sju för att en treåring har bestämt det. Där ens barn inte äter mat om pappan inte äter en daggmask först. Eller att en styvförälder leker hund i flera timmar för att han helt enkelt inte vet bättre.
Och han befann sig verkligen på rätt plats i världen, Ekerö Centrum, när han på sitt psykolig-farbror-klumpiga vis berättar att han trodde på det här med att doktorera (eller på vad sätt man nu valde att utbilda sig) först och sen skaffa sig sina eller sitt barn vid fyrtio. Då man har samlat på sig erfarenheter nog till att ha det tålamod som det här med att ha barn kräver.
Men jag vet inte, jag. Jag vet verkligen inte om det inte var så att han befann sig på ganska tunn is där, farbrorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar