Men ehh... varför inte vandra bakåt i tiden ett slag. Lite vinsentimental såhär på lördagkvällen.
Jag tycker om att fortfarande se mig själv som sommarölänning. Det är ju tyvärr inte så längre men många många somrar i rad tillbringade vi ju där. Min bror och jag (hey! Pontus och amerikanarna!)
Farmor och farfar bodde på Öland. Efter 80-talet skulle det komma att vara bara farmor men just nu tänker jag på tiden på Tallgatan i Borgholm när de fortfarande bodde i vita villan. Pappa körde ner oss i början av sommaren och sen bodde vi där till våra föräldrar kom ner på sin semester. Det var långa Ölandssomrar och några av de bästa minnen jag har kommer därifrån. Okej att vi grinade lite i smyg precis när pappa åkte tillbaka mot Stockholm men det gick snabbt över och då hade vi mest bara kul.
På Tallgatans motsatta sida bodde ett tvillingpar. Charlotta och Carl-Johan. De var perfekta ariska barn och ett par år äldre än mig. Vi lekte ganska mycket. Man hade ju inte så stor känsla för klasskillnader när man var barn men jag kan tänka mig att det var för Charlotta och Carl-Johan (inga smeknamn där) att leka med oss lite som att slumma för dom. Känna på hur folket på arbetarnivå hade det. Vi hade jävligt kul, det är inte det, men jag har ju hajat i efterhand att där rådde en viss skillnad mellan våra respektive familjer.
Villan på Tallgatan var deras sommarhus. Plus att de hade lite rum, eller en svit eller nåt, på Strand Hotell. Till sin förfogan. Porschar på gatan och sån skit.
Deras föräldrar hade nåt hotell i nån av fjällorterna. Så som... jag gissar lite fritt... Tandådalen? Jag minns faktiskt inte. Men money was not an issue, om vi säger så.
En rolig grej var när Carl-Johan lite spydigt frågade farfar vilken bil han kört ner till Öland. Farfar tänkte att nu jävlar ska jag trycka till den här kaxiga ungjäveln, så han sa; Jag tog inte bilen, jag flög ner. Mitt flygplan står uppe på Borglanda.
Jaha! sa Carl-Johan glatt. Då står det kanske bredvid vårat!
Efter det tror jag inte att farfar snackade med de här ungarna över huvud taget. Innan han tyvärr gick bort, alldeles för tidigt.
Men! Tvillingfamiljen hade sina glansdagar där i slutet av 80-talet. De hann bygga ett fruktansvärt skrytbygge till villa på stranden i Köpingsvik innan det började gå lite si och så i fjällhotellsbranschen. Sen gick hela skiten, naturligtvis, i konkurs. Det sista jag hörde var att Carl-Johan och Charlotta varit tvungna att börja jobba som vanligt folk.
Jag var väl inte direkt ledsen för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar