GOING TO THE CHAPEL

Mina vänner. Minns ni när jag för ett tag sedan skrev vitt och brett om att jag närmade mig mitt 500:e inlägg?
Detta är mitt 700:e. Tiden, och bloggandet, går sannerligen fort när man såhär roligt.

Nu ska jag lite snyggt knyta ihop mina två föregående inlägg. Om att aldrig riktigt nå fram till Årets Mamma och det där guldkorset.
När jag röjde fram den gamla skänken i helgen hittade jag bland Biltema-kataloger från sekelskiftet och instruktionsböcker till apparater som inte längre finns vid liv en trave dopkort. När jag började läsa visade det sig att det var samtliga gratulationskort från Elviras dop. I ett av dessa, nämligen det från min farmor, satt det där korset tejpat med lyckönskningar intill.
Det är tur att farmor inte läser min blogg för det här är ju riktigt pinsamt. Mamma tittade på smycket och konstaterade att ja, det är ju faktiskt äkta och arvegods och kanske förtjänt av ett bättre öde.
Lite därför tog jag med mig korset till kyrkan oxå. För att det skulle känna sig hemma och i kontakt med Gud och gänget.
Men kyrka och kyrka förresten. De där moderna centrumkyrkorna gör det liksom inte för mig. En kyrka för mig ska vara av sten, med torn och vindpinad och gärna ligga på nån slätt där man som känner alla gamla dödas närvaro.
Man får inte riktigt den känslan i Mälarökyrkan i Ekerö Centrum. Vi funderade på om den tillhörde Svenska Kyrkan eller om det var nån sorts fribrytarvariant. Istället för dopfunt hade de liksom en liten kaklad pool där framme. Som ett litet inne-spa där vid altaret. Är det vanligt? Jag vänder mig nu till mina mer church-going läsare. Jag fann detta både märkligt och intressant.