I lördags förberedde vi oss för att släcka alla lampor in the name of miljön. Jag började släcka ner och tände en satans massa värmeljus i hela huset. Elvira satt vid bordet och tittade på. Det liksom tindrade som av egna små ljus i hennes ögon när hon tittade upp på mig och sa;
- Mamma, det pirrar jättemycket i min mage.
Den där lilla meningen har suttit kvar i mitt huvud sen dess. Jag har tänkt på det där med "pirr i magen" och hur det är så förknippat med barndomen. För jag minns det så väl från när jag själv var liten. Det behövdes så lite egentligen, för att man skulle känna det där karaktäristiska pirret, som fladdret av en mängd små fjärilsvingar i magtrakten. När något spännande skulle hända. När man fick vara uppe extra länge på kvällen. När man sov borta. När man skulle rida på en ny häst. Och tusen andra saker vars initiala glädje och spänning jag glömt bort. För att jag nu är vuxen och vet alla hemligheter och sanningar som jag inte visste då. Vars undanhållande var direkt förknippat med just "pirret".
Så försöker jag komma på sammanhang som kan få det att pirra i en vuxen mage. Naturligtvis är förälskelse och all sorts gnista i samband med flirtar av olika slag det första som comes to mind. Olika sorters kickar som man kan utsätta sin kropp och själ för. Tänker på extremsportare och till och med på jackass-syndromet. Kanske är det människor som av olika anledningar måste ha pirret. Som knarkar pirret och därför hela tiden flyttar gränserna, för vad man faktiskt fyskiskt klarar av, framåt.
Så som vuxen, vanlig, vansinnigt tråkig människa är kanske inte pirret något man känner av varenda dag. Men det är nog just precis så jag vill ha det. För det betyder så mycket mer de gånger man faktiskt gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar