Det är helt fantastiskt att jag ska få träffa Helena på tisdag! Efter att det har hunnit gå ett par år igen. Den här gången är det hon som har fått barn sen sist. Så jag ska få träffa liten Rasmus oxå. Längtar.
Helena var min partner in crime under gymnasiet och en tid efteråt innan vi började krångla med fasta förhållanden och barn och grejer (jag). Efter det hörs vi bara sporadiskt. Men det är väl de bästa förhållandena, som inte behöver en massa underhåll för att ändå blomstra när vi väl ses.
Känner att jag behöver dela med mig av en Helena-historia. För att visa på karaktären av vår djupa relation. Känner oxå att det här kan bli ett plågsamt långt inlägg. Varnar för detta redan nu.
På gymnasiet åkte vi på ett par kryssningar. Där en sticker ut mer i minnet än andra. Pappa och Kerstin följde med mig och Helena som våra ansvarsfulla målsmän, då vi var lätt minderåriga. Det var ju snällt och så men oxå lite som att låta Thomas Quick vara scoutledare. De var helt nykära och spenderade hela resan i hytten. Kunde inte ha varit ett bättre upplägg för oss.
För vi var ju där för att partaja. Which we did. Och vi träffade en del mer eller mindre märkliga människor. Som ett turkiskt racerteam i vilkas svit vi endast gjorde ett kort besök. Då deras manager var lite för angelägen om att vi skulle komma och jobba åt honom i Turkiet. Lite luddigt det där vad själva jobbet gick ut på. En av oss strulade med en galen Djurgårdare och den andre med en dito säljare. Men det är skit samma för den allra roligaste vi stötte på under den där resan var ju naturligtvis Kjelle. En punkare strax under trettiostrecket med en sjukt hög knallröd tuppkam, klädd i trasor och en vandrdade symfoni av piercingar och tatueringar. Inget man tar hem och visar upp för mamma direkt, men den absolut roligaste snubbe vi träffat hittills. I våra 17-(16?)åriga liv. Han bodde i nån förort och körde Prippsbil. Lämpligt nog. Vi satt i nån av barerna och lyssnade på hans stories och det blev så tomt på pensionärer runt omkring när han började trycka säkerhetsnålar genom ögonbrynen och andra sköna ställen i fejjan.
Och vi, ännu inte helt fulla av livsvisdom, berättade en del in return. Om rövarlivet på Söderström, vår hemvist. På helgerna i alla fall. Vi berättade om hur man samlades runt den där grillen och sen bar det av från där. Rakt in i kaklet, så att säga, även om detta var decennier före myntandet av det uttrycket.
Punkar-Kjelle han gillade det där med grillgrannfesterna på landet. Han skulle komma och hälsa på nån gång, sa han. Klart du ska, sa vi. Och sen drack vi lite mer Absolut kurant. Som var vår största sponsor under den här perioden av våra liv.
Sen var resan slut. Och what happens on the boat - stays on the boat, livet gick vidare från där. Vi gjorde lite läxor och och vi lärde oss massor av nyttiga undersköterskegrejer i veckorna. På helgerna lärde vi oss massa andra livsviktiga grejer.
Nån soft eftermiddag mitt emellan vår och sommar satt vi så vid den där grillen. Helena och jag. Och Patriks roliga farbror Gurkan (härligt att vi låter som värsta pundargänget... men man kan liksom inte redigera i sin livshistoria - det är fusk). Vi satt väl där och sippade lite Kopparbergs Päroncider (vår näst största sponsor) och pratade om livet och what not. På gångvägen några hundra meter bort fick vi plötsligt syn på en knallröd tuppkam som kom vajandes mot oss. En punkare i trasjeans och i famnen hade han en platta öl.
Vi tittade på varandra, Helena och jag, och så fick vi tvärpanik. - Vi finns inte! skrek vi till Gurkan och sen sprang vi som vi aldrig sprungit förut. Rakt upp i skogen. Vi låg där uppe i skogen bakom en massa buskar med värsta hjärtklappningen och blandade skräckskratt med fruktansvärt dåligt samvete.
Vi väntade länge. Säkerhetslänge innan vi försiktigt smög tillbaka ner till grillen. Där Gurkan hade ljugit sig blå. Sagt att det inte fanns några Malin och Helenor på det här stället. Att man inte festade vid den här grillen. Han hade aldrig hört på maken. Det hade ju naturligtvis varit uppenbara lögner. Sen var han rar och illusterade hur Kjelles tuppkam hade stått rakt upp och varit glad och förväntansfull när han kom. Men när han vände tillbaka mot busshållplatsen och sin gråa förort då hade håret legat längs huvudets ena sida som ett litet ledset djur.
Det där fick vi höra ganska länge efter det. Äta upp skammen. Utblandad i kurant.
Skönt att vi är vuxna nu. Helena och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar